Som barn fann jag tröst i att skissa. Mitt block blev en plats där ingen dömde mig, där jag dög precis som jag var, där jag kände mig trygg och kunde vara den jag ville vara. Där fick jag göra fel och behövde inte försvara mig.
Snart förändrades allt. Hur skulle jag veta? Jag var ju ett känsligt barn runt 10 år. I min längtan efter att bli sedd och få bekräftelse visade jag stolt mina teckningar för en bekant som jobbade inom utbildningsväsendet. Kommentaren jag fick vände upp och ner på min tillvaro och utplånade glädjen att skapa. Den otrevliga och fräcka kommentaren var tillräcklig för att jag skulle stänga mitt block och plocka undan mina pennor, med sorg och sår i hjärtat. Min kreativitet upphörde i mer än 40 år.
Åren gick, och få saker gjorde mig lika glad som tidigare tills jag fick mitt första barn som skänkte mig innerlig glädje och lycka, och sedan mitt andra barn. Mina skatter gav mig så mycket glädje och kärlek. Jag växte tillsammans med dem. Sakta men säkert väcktes en stark längtan inom mig – längtan efter att skapa. Jag kunde fortfarande inte greppa pennan för att skissa, men jag kunde ta en pensel i handen för att måla. Denna fantastiska längtan bar jag med mig tills småbarnsperioden var över och mina barn blev vuxna och flyttade hemifrån…
Lämna ett svar